Påsköring på Gotland

I år har vintern och Kung Bore haft den svenska kusten i ett hårt och iskallt grepp under en längre tid. Uttrycket att tiden flyger fram när man har kul har aldrig känts så fel som när påsken plötsligt var här. Hur gick det till? Jag som trodde att vi hade bokat in en smörfiskeresa till den kalkstensprydda ön. Så fel jag hade...


Vi var laddade till tusen och inte ens de illavarslande väderleksprognoserna kunde dämpa vår iver och uppladdning. Metereologerna har väl haft fel förr? Tyvärr fick de rätt den här gången. De yttre förhållandena skulle bli en prövning. Redan på färjan rapporterades det om 10 m/s och meterhöga vågor. Lägg därtill en isande nordan, lågt vattenstånd, nattliga köldgrader i luften och bara några grader i vattnet så hade vi oddsen kraftigt emot oss redan innan vi hunnit gå iland.

Stugan visade sig vara en fullträff och den första kvällen blev sen. De första dagarna blev en riktig prövning. Nordan låg på obönhörligt och pallkanterna översköljdes med aggressiva vågor. Kylan i kombination med blötan var påtaglig för både lemmar som psyke. Vi åkte hit och dit, testade olika stränder, partier, drag och flugor och krigade på tappert utan att känna minsta nafs, dutt eller pet. Fler innovativa och mer eller mindre fula knep som att inte duscha, inte byta keps, byta keps och glömma någonting testades utan framgång. Trots det vackra landskapet, de fantastiska vyerna och miljöerna saknades den där havsöringen...

Jag har aldrig sagt att det är enkelt. Inte heller att det ska vara enkelt, men nu kändes det nästan omöjligt. Än var vi inte helt nedtryckta i vadarna, snarare tvärt om. Ingen är så tjurskallig som en inbiten havsöringsfantast. På den tredje dagen (man kan bli religiös för mindre) vred sig äntligen vinden något och minskade t o m i styrka. Solen kändes plötsligt nästan värmande eller i varje fall inte kylande.  Det var fortfarande mycket vind på de klassiska stränderna och vi sökte oss till vikar med lä-kanter. Zonkers behändiga Weber blev en värmande och stärkande kamrat i kylan. Efter en formidabel grill-lunch så lossnade det äntligen. Zonker visade vägen och landade två krabater strax under måttet. Silverblanka och svagt rosaskimrande!

Pulsen steg och plötsligt var tillvaron riktigt behaglig. Nollan var spräckt och öringarna var på hugget. Nu var det storlek som gällde. Fisket intensifierades och äntligen fick jag både känna och höra det ljuva ljudet av Stellans slirbroms. Hög, högblank, högvild och vacker! De köldstela fingrarna blev plötsligt varma, de blöta handskarna mindre blöta och livet lekte igen. 

68cm

Kort därefter kontrade HaLster med en ännu större pjäs och fick riktig drillfrilla efter en 7-minuters drill. Kul att ha hela drillen på film.

70cm



Allt som allt landade vi fyra och tappade lika många till. Samtliga åtta simmar således kvar där ute i de fantastiska öringbiotoper som finns runt ön. Havsöringarna var i toppkondition, feta och silverblanka med toppar på 68 resp. 70cm - riktiga kraftpaket! Det är bara att lyfta på kepan för Gotlands alla öringåar och allt arbete som läggs ned av entusiaster. Havsöringarna är ett levande bevis på att det går att vårda och bevara ett naturligt havsöringsbestånd. Det tar vi med oss hem till Stockholm och det gryende arbetet med SHS. Jag tackar Gotland för den här vistelsen, det lär bli fler, förhoppningsvis då med lite enklare förhållanden.