Det spelar ingen roll hur koncentrerat du fiskar, hugget kommer alltid lika oväntat. Det är sällan värt att nöta länge på ett och samma ställe. Hugget kommer ofta ganska omgående, dvs. bland de fem första kasten med ett bete. Därmed säger jag inte att du måste byta drag efter fem kast, men det är påtagligt ofta som hugget kommer nästan direkt. Detta gäller oavsett om det är hot-spots som du kan fiska av på kvadratmetern när eller om du glider in i en ny vik. Antingen är den där eller så är den det inte. Antingen hugger den eller så gör den det inte. Havsöringsfisket i ett nötskal.
En havsöringsfiskare byter ofta drag, förmodligen oftare än vad som är nödvändigt. Tyvärr är det omöjligt att veta med säkerhet om det var dragbytet i sig som gjorde skillnaden eller om hugget hade kommit i alla fall. Oavsett vilket handlar det om att lyckas med konststycket att veva in draget på exakt rätt sätt, tid och plats. De olika färglärorna som florerar tar sin utgångspunkt i sk. födohugg och revirhugg. Det finns alltid undantag som bekräftar regeln. Jag tror att det absolut mest avgörande är rätt tid och plats.
Traditionellt karaktäriseras vårfisket av färger som liknar betesfisk, exempelvis blå/silver och svart/silver. Höstens färger är ofta grälla i rött, orange eller gult för att utlösa revirhugg. I sammanhanget bör nämnas att Havsöringen givetvis behöver äta även på hösten. Stirra er inte blinda på traditionella höstfärger. Allt prat om att färger förändras beroende på vattendjup är mindre intressant för spinnfiskaren som oftast fiskar ganska grunt, dvs. färgerna förändras inte nämnvärt.
Egentligen kan man ta allt med en nypa salt. Vem vet egentligen vad Havsöringen ser? Är det någon som pratat med någon Havsöring? Vet vi om den ö h t kan skilja på färger? Det krystade uttrycket: "tänk som en havsöring" är bara fånigt. Allvarligt talat? Havsöringen är en fisk som styrs av instinkter, annars hade den gått på torra land för länge sen. Till syvende och sista handlar det om att trigga den till att hugga. Naturligtvis ska man inte bortse från de klassiska och väl beprövade huvudreglerna, men se dem inte som sanningar (Se Huvudreglerna som bekräftar undantagen). Den stereotypa fiskaren fångar färre fiskar än den innovativa.
Det inte är ovanligt med hugg precis vid nedslaget eller redan efter några få vevtag. Det gäller att vara alert redan från det att draget når vattnet. Det är omöjligt att veta om hugget kommer pga. att draget landade precis framför nosen på en Havsöring eller om den hade huggit i alla fall. I vart fall kan man sluta sig till att det inte var en följare. Vidare är det svårt att veta om det var betet eller färgen som utlöste hugget eller om Havsöringen hade huggit på allt som slog ned just framför nosen på den. Det ultimata mörkertalet är förmodligen antalet fiskar som inte hugger precis vid nedslag eller antalet fiskar som inte hugger på ett visst bete. Min gissning är att den här typen av hugg mer har karaktären av revirhugg, dvs. Havsöringen hugger på något som plötsligt slår ned i vattnet för att skydda sitt revir.
De flesta som har fiskat Havsöring ett tag har upplevt sk. följare, dvs. Havsöring som följer efter ett drag utan att hugga. Att Havsöringen bara följer är ett tecken på att den inte blir triggad nog. Byt bete, ändra metod eller kom tillbaka senare. Jag föredrar det senare då jag haft dålig framgång med snabba dragbyten. Jag har försökt med figure 8 utan att lyckas, Havsöringen har bara blivit skrämd.
Jag har haft förmånen att se flera hugg "live". Det är en mäktig upplevelse att se en Havsöring stiga från djupet. De hugg jag sett har kommit snett bakifrån. Havsöringen har liksom materialiseras från ingenstans. Ett par gånger har jag sett Havsöring som stigit från sidan utan att hugga. Den har bara svävat där och studerat draget. Det är en vanmäktig upplevelse och man får rysningar i kulorna för mindre. Jag gissar att det är dessa tveksamma Havsöringar som ibland "duttar" till draget med nosen. En tolkning är att den varken ser draget som föda eller ett hot, den kanske bara är nyfiken. När Havsöringen "duttar" är det definitivt läge att byta drag eller metod för att se om du lyckas trigga den att hugga.
Angående visuella kontakter och det gryende hopp som de ibland kan framkalla hos havsöringsfiskare. Min erfarenhet är att när jag ser Havsöringen hoppa omkring tar den i allmänhet inte. Den är upptagen med annat och är oerhört svårflörtad. Jag får sällan fisk när jag ser den. Därför vill jag inte se någon Havsöring förrän den sitter på kroken.
Sist men inte minst vill jag bara understryka att allt som jag ger uttryck för på den här bloggen är baserat på mina egna erfarenheter och högst subjektiva uppfattningar. Jag har gjort mina egna tolkningar och slutsatser. Dessa behöver naturligtvis inte vara korrekta men så länge som inte någonting tyder på någonting annat håller jag fast vid dem. Ni bör göra detsamma med era egna för att kunna tro på det ni gör (se Tro på det du gör).
Roligt att läsa dina reflektioner. Min erfarenhet är att öring som virvlar i ytan i sin jakt på byten ofta är het på gröten och hugger ivrigt. Ser jag en plogvåg på grunt vatten eller en virvel är det läge att kasta av platsen, gärna med lite ryckig och snabb intagning. En annan erfarenhet jag gjort och gör varje år är att öringen gärna går i glesa grupper längs ett grund eller i en vik. Har jag fått en är det troligt att det finns några till inom kasthåll. Märk väl, de övriga fiskarna blir inte skrämda av att en plaskar runt i drillningen. Har sett öringar som nyfiket simmar intill och tittar på när en fisk drillas in mot håven. Visst, i klart vatten och stilla väder är öringen mer skygg men förvånansvärt ofta är de oförsiktiga och glupska och en båt skrämmer dem inte nämnvärt.
SvaraRaderaFisk som "puffar" på draget kan ibland fås att hugga med ökad invevningshastighet kombinerad med vevstopp( obs med sträckt lina). Vill inte öringen utan bara hänger efter några gånger går jag gärna och kastar av något annat ställe, tar en kopp kaffe, för att sedan återvända och prova igen. Det har lönat sig en hel del gånger. Fisken är ofta kvar och kan ha fått ökat intresse. Den märkligaste upplevelse under kamp med en knapp tvåkilosöring var att se en påtagligt större öring göra utfall mot det tobydrag som satt fast i den mindres mun. Den försökte knycka bytet från den andre! Låter måhända otroligt men är inte så ologiskt då öringar ofta visat sig vara både giriga och avundsjuka.
Varje säsong upptäcker man något nytt - det är en stor del av charmen i fisket! /Fredrik J