lördag 27 oktober 2012

Naturens krydda

För mig finns det flera likheter mellan svampplockning och sportfiske. Jag tycker att det är roligt och avkopplande på samma gång, men är inte överförtjust i att äta var sig svamp eller fisk. Visst det kan vara gott emellanåt och i sitt sammanhang, men annars är jag men utpräglad köttätare. Skogens guld är givetvis den gula kantarellen. På samma sätt som att Havsöringen är havets silver och Trattkantarellerna är skogens tusenbröder.


Trattisarna förnekar sig inte. De är tuffa och tål den första kylan. Ja, t o m lite snö, men nu var det nog den sista skörden för i år. 


Det finns flera likheter med att plocka svamp och havsöringsfiske. En är att du är på besök i naturen. En annan att du med skicklighet och omsorg förhoppningsvis hittar eller fångar det du söker. Ett visst mått av slump finns också där, men den inbitna, åtminstone intalar sig att skicklighet och erfarenhet minimerar denna så älskade och samtidigt så hatade "bonnturen". Om en nybörjare stövlar rakt in i ett stort och gult kantarellhav eller hakar på något okonventionellt bete och fångar en 5 kilos silvertorped är suckarnas suck inte långt borta. Världen är full av dessa suckar och det kanske är det som bidrar till tjusningen? Vem som helst, kan när som helst, lyckas med det andra försökt i åratal.

Fler jämförelser är själva sökandet, dvs. att hitta dem. Där upphör dock den liknelsen för att därefter lyckas få ned kantarellerna i korgen är inte förenat med så värst många riskmoment. Däremot är Havsöringen långt ifrån besegrad bara för att den lokaliserats, och tur är väl det. Vidare spelar det ingen roll hur goda och nära relationer du har med dina grannar - man avslöjar inte sina svampställen. Ungefär på samma sätt som att riktiga havsöringsspots inte avslöjas över en lägereld med de sista människorna på jorden.

Även om jag redan tillstått att jag inte äter vare sig svamp eller fisk särskilt ofta, och desstom är ungefär så långt ifrån en renlevnadsmänniska som man kan komma, kan jag inte sticka under stol med att det finns en särskild krydda i att kunna äta det som naturen bjuder på. Det är så mycket mer än smakerna, det är även en känsla och en upplevelse. En upplevelse som förmodligen grundar sig på primitiva instinkter i något större sammanhang. Det moderna samhället till trots är den kryddan ovärderlig. Jag är nog ingen trädkramare heller tyvärr, men kan ändå drista mig till ett - för i helvete, se till att ni respekter naturen!

1 kommentar:

  1. Härligt inlägg!
    Det är något speciellt med det naturen har att erbjuda. Fascinerade men samtidigt så sårbart.

    SvaraRadera