Uppladdning

Uppladdningen inför en fisketur, och i synnerhet inför den första på en säsong, är alltid något extra. Att plocka med spön, rullar och prylar blir helt plötsligt livsviktigt. Alla som gjort lumpen eller förberett sig inför en viktig match vet vad jag talar om. Den mentala uppladdningen pågår hela tiden. Inte bara när du plockar med prylarna, utan även när du sitter på bussen, går i affären eller tittar på TV. Uppladdningen pågår jämt och ständigt och i princip under hela din vakna tid. Fenomenet kallas havsöringsfeber.


Är du bara tillräckligt laddad kan det vara svinkallt, blåsa småjävlar, hagla eller regna. Ja, t o m  en biblisk gräshoppssvärm kan enkelt viftas bort med ett 70-meters kast mot ett hot spot. Med rätt utrustning, på rätt plats och med rätt attityd handlar det bara om att hitta rätt metod och bete. Det är nu din uthållighet sätts på prov. När axlarna börjar värka, fingrarna är stelfrusna och fisken lyser med sin frånvaro gäller det att havsöringsfebern inte släpper taget. Att tänka nästa kast, nästa plats och nästa bete istället för sista kastet, varm brasa och gosig säng.

Minnesbilderna av en häftig drill, tail walk eller ett kraftigt luftsprång kan hålla den mest falnande havsöringsfebern igång. Bara att förnimma den underbara känslan av det första sugande tunga motstånden där man vet att det inte finns någon botten, eller när "botten" plötsligt börjar knycka i spötoppen. Det tar någon sekund innan hjärnan hinner registrera de första bekräftande knycken i spötoppen, men den bekräftelsen är alltid lika underbar. Den första rusningen är fantastisk och om rusningen dessutom avslutas med höga luftsprång är upplevelsen euforisk. Om man därefter får förmånen att också landa och återutsätta en grann silvertorped till sitt rätta element så är känslan närmast religiös.

Det man däremot inte vill få minnesbilder av är  tunga slag med stjärten mot linan eller häftiga skakningar med huvudet. Tokrusningar mot botten är också mindre lustframkallande. Eller den vanmäktiga känslan när en grov fisk sticker in mot vassen, stenpartier eller ännu värre mot propellern. Även detta tar någon sekund innan hjärnan hinner registrera, och den känslan är allt annat än underbar. Att tappa en Havsöring utan att ens ha sett den är hemskt. Att tappa en Havsöring efter att ha sett den är ännu hemskare, men att tappa en grov Havsöring efter att ha sett den är att lida helvetets alla kval.

PS. Apropå vikten av att planera. Jag kom precis på att Moccamastern är utlånad. Hur smakar espresso egentligen i termos? Är det någon idé att trycka fram 15 dubbla esprosson på Juran?