torsdag 19 juli 2012

Min första Havsöring

Mitt fiskeintresse föddes tidigt och har egentligen alltid funnits där. Jag har fiskat till och från i varierande omfattning i hela mitt liv.


I unga år sträckläste jag Fiskejournalen och Svenskt Fiske. Napp & Nytt kunde jag utantill. Intresset har tagit sin utgångspunkt i allt som har med att fånga fisk att göra. Det kunde vara att bryggmeta med bullflöte, fånga elritsor med havregryn och flaska, pilka torsk eller att följa med när långrevar och nät drogs upp. På samma sätt som för den genomsnittliga sportfiskaren bedrevs mitt fiske i mån av tid och tillgång på fisk på den plats jag befann mig. Mitt sportfiske förändrades radikalt efter att jag fångat min första Havsöring – jag blev nästan besatt.    

Efter en längre period av fiskeuppehåll (tonåren) började jag bläddra lite förstrött bland tidningshyllorna igen. Jag fastnade för en artikel om havsöringsfiske i Stockholms city.  Det var höst, vilket tydligen var en bra period för Havsöring. Att stå inne i City tilltalade mig inte men fanns det fisk där så måste det väl finnas på Djurgården också, tänkte jag. Jag åkte iväg till Fiskarnas redskapshandel vid Slussen och frågade helt enkelt vilka beten de rekommenderade. Det hela slutade med sex klassiska havsöringsdrag i en liten papperspåse; Vicke, Samba och Sandgrävlingen i lite olika färger och vikter. Den förstnämnda kom att förändra mitt sportfiskeliv och är upphovsdrag till mitt nick; Vicke vobbler a k a Vicke.V.

Samma dag tog jag cykeln ned till Djurgården. Det var mulet, grått och något som meteorologerna hade benämnt som tidvisa skurar kom och gick. På marken avtecknades höstens alla färger i en blöt palett av höstlöv. Jag cyklade förbi kanalen och studerade först misstroget den första dyiga viken innan jag fortsatte ut mot Biskopsudden. Vid den lilla statyn innan Biskoppsudden fanns det en avsats/rastplats som gav bra utrymme för att spinnfiska. Varför inte, tänkte jag och häktade på en Vicke 20g (se bild).




Jag klättrade över stålräcket och ställde mig på stenblocken. Den lilla vobblern visade sig vara en kastprojektil. Draget fiskade väldigt grunt och jag blev osäker på hur länge jag skulle låta det sjunka. I 3:e eller om det var 5:e kastet fångade vinden linan i en vid båge. Efter bara några vevtag blev det stopp, jag gjorde inte ens något mothugg, så förvånad blev jag. Botten? Där ute? Fiskespöet stod i en vid båge och jag tittade misstroget på spötoppen när det plötsligt började gunga i hela spöet. Först då gjorde jag ett mothugg och började veva in. Var det verkligen en fisk? I början gick det lätt, nästan så att jag började tro att det var något från botten som lossnat. Mina funderingar skingrades snabbt när slirbromsen plötsligt fick göra skäl för namnet.

Fisken var långt ute och i huvudet for tankarna snabbt. Gädda, var min omedelbara gissning. Herregud låt det vara en Havsöring, nästan skrek jag. När jag hade pumpat in fisken tillräckligt för att kunna se hur den gick i ytan började den skaka våldsamt på huvudet och gjorde en kraftig rusning mot botten. Jag var fortfarande osäker på om det var en havsöring eller inte. Adrenalinet pumpade i ådrorna. Måtte jag inte tappa den här, for det genom skallen. Jag insåg att stenblocken var en synnerlig olämplig landningsplats. Snabbt balanserade jag ned till den lilla sandstranden bredvid. Jag kunde pumpa in fisken på grundare vatten och såg för första gången att det verkligen var en Havsöring. Den såg stor ut. Jag tailade den och fann mig plötsligt ståendes med ett fint höstexemplar av Salmo Trutta i handen.

Jag hade ingen kamera. Det var min första Havsöring och jag bestämde mig för att jag måste föreviga den på bild. Ringde farsan och sa att han måste möta mig vid Djurgårdsbrunn med en kamera. Satte mig med darrande ben på cykeln och höll havsöringen i stjärten. Jag fick hålla upp armen för att den inte skulle ta i marken. På vägen till Djurgårdsbrunn fick jag många förundrade blickar och glada tillrop. Har du fått den där här? Det var knappt så jag själv trodde det var sant. Havsöringen hade begynnande lekdräkt, var 75 cm lång och vägde 4750g. Även om den inte riktigt gjorde skäl för epitetet silvertorped var jag helt salig. En havsöringsjunkie var född! 

3 kommentarer:

  1. grym historia! du skriver skitbra och som inbiten fiskare tycker jag att du är den bästa fiskebloggaren där ute....

    SvaraRadera
  2. OJ! Bugar och bockar för de vänliga orden

    Mvh

    Vicke.V

    SvaraRadera
  3. vilken inlevelse! :D kul läsning

    SvaraRadera